Nästan varje startup börjar med ett svar på något som är ofullständigt, något som kan göras bättre eller något som inte finns. Man finner en lösning på det ofullständiga eller så skapar man något som man själv behöver och vill testa. Har man tur lyckas man tillföra substansiellt värde.
Det krävs att man lyssnar mer till sig själv, och mindre på annat samtidigt som man är uppmärksam på sina behov och undviker bekvämlighetsfällan. Oavsett om det är en egen byrå man vill starta eller en egen startup, så är det viktigt att dividera med sig själv – gör jag detta för mig själv, eller för andra? Vem blir nöjd, vem blir glad, vem blir jag omtyckt av om jag gör detta? Gör jag det för att jag inte kan låta bli, för att jag anser att det saknas något väsentligt i världen? Kan jag låta världen gå vidare utan detta? Stannar tiden när jag jobbar med detta?
“Strategi är att säga nej”, säger Tom Kosnik, PhD på Stanford, på en föreläsning jag deltog i hösten 2009. Han har så rätt, för det är så enkelt att säga ja till allt – gå på alla happenings, på alla fester, slänga in en feature till i sin tjänst. Men Less är More, och det svåra är att ta bort en feature, välja bort en fest, säga nej till ett välbetalt jobb, trotsa sin omgivning när man säger upp sig under lågkonkan. “Du ska väl inte säga nej till ett välbetalt jobb?” frågar en del, men det beror ju på vad man försakar förstås. Vad är din dröm värd? Vågar du sätta en prislapp på att inte genomföra den? Kommer pengarna du tjänar när du inte genomför din dröm att vara värda lika mycket? Det du ger uppmärksamhet växer, och det är då du vet svaret på *37 Signals eminenta fråga: “Do you want it bad enough?”.
Konsten är att finna sin stil i vardagen. Vi finner andras uttrampade stil varje dag, på folks Twitter, Facebookprofiler, på deras bloggar, men främst genom deras verk, deras världsförbättrande livsdrömmar som de valt att aktivt förverkliga. Verken de lät bli att gå ut för, verken de slutade att kolla på tv för och nyttjade timmarna till att programmera. Det finns inga ursäkter att skjuta på sina drömmar. Så länge du är frisk, så kan du alltid börja skriva en novell innan du börjar skriva en bok, bara för att det är så kul att du inte kan låta bli.
Jag hade en föreläsare** som sa, att vi satt på hennes föreläsning och dog. Vid föreläsningens slut skulle vi vara 3 timmar närmare döden. Det må låta morbid, sa hon, men hon uppmanade oss att om vi hade något viktigare för oss de närmaste 3 timmarna skulle vi gå och göra det. Alla stannade kvar. Tillsammans med henne tog vi på oss möjlighetsglasögonen och börja tänkte på vad i livet som är värt att dö för, för att vi i praktiken skulle spendera stora delar av vårt liv med att jobba antingen för våra drömmar eller för andras. Varför inte välja det som vi tyckte var absolut viktigast och mest meningsfullt?
“Give your brain as much attention as you do your hair and you will be a thousand times better off” (Malcolm X)
På Kaospiloternas 3:e våning, i hallutrymmet innan man klättrar upp på taket, sitter citatet, vilket alltid påminner mig om att det inte finns några ursäkter. Det handlar om att välja att stanna hemma de där nätterna istället för att gå ut, en dag av helgen eller kanske varannan helg? Man tar eget ansvar för genomförandet av sina drömmar. Antingen sitter man på stranden och tittar på medan de andra surfar eller så nöter man våg efter våg tills man tar sin första sweetaste våg, för att sedan avancera.
Varsågod, testa att göra det du drömmer om, det är tvekandet som dödar dig.
*Ett kapitel i boken ReWork, uppföljaren på Getting Real).
** Kaospiloterna.
